Sverige står på randen till krig. Fientliga krafter sprider desinformation över landet, elen har slagits ut och Lysekils kommun är delvis strömlös. Kommunens stab beslutar att aktivera sina trygghetspunkter – nio platser där invånarna kan få information, värme och hjälp. Fyra ligger i centrala Lysekil, övriga i Lyse, Brastad, Brodalen och på Skaftö.
För att säkra kommunikationen kallas den frivilliga sambandsgruppen in – Lysekils sändareamatörer. Två och två bemannar de trygghetspunkterna: Mariedalsskolan, Fiskebäcks äldreboende, Bro skola, Bergs skola och Bottnahallen på Skaftö. Scenariot är förstås fingerat – men övningen är på allvar.
Bakom upplägget står kommunens säkerhetsstrateg Erik tillsammans med Bernt RTJ. Förmiddagen ägnas åt information om kommunens beredskap och om hur sambandet ska organiseras. Efter lunch i kommunhuset beger sig deltagarna ut till sina stationer.
Vid Mariedalsskolan monterar Anders och Bybben en RTJ-dipol för 80 meter och får snabbt kontakt med sambandscentralen i kommunhuset, där VTK sitter som operatör.
BYB drar coax till radion från dipolen i träden bakom.897:an med ATU, radion på bilbatteri och ATU:n med powerbank.
Ronny och Stig på Fiskebäcks äldreboende kämpar med en antenn som ger varierande stående våg, men signalen går ändå fram.
Dean och Göran vid Bergs skola har det tuffare – svag signal och ingen kontakt med centralen. Istället får deras trafik reläas via Fiskebäck, en nyttig del av övningen.
Vid Bro skola får Kenny och Hans-Christian ingen kontakt alls, medan Peter vid Bottnahallen på Skaftö når ut klart och tydligt över hela nätet.
Efter avrapportering om tillgången på vatten och annan status återvänder alla till kommunhuset för utvärdering. Slutsatsen: sambandet fungerar, men behöver trimmas. Antenner, kablar och stationer ska ses över – och fler övningar planeras.
– Vi behöver nog träna två, kanske fyra gånger per år, konstaterar deltagarna. Utan övning inget fungerande sambandsnät. Nästa gång ska allt sitta perfekt.
Arbetskväll med motorsåg, tältarbete och teknikstrul
Torsdagens arbetskväll hos Lysekils sändareamatörer bjöd på en blandning av praktiskt underhåll och tekniska utmaningar.
Kvällen inleddes med röjningsarbete vid den västra masten, där sly och skott från det tidigare fällda trädet sågades bort. AHL:s batteridrivna motorsåg visade sig vara ett utmärkt verktyg för uppgiften.
Därefter riktades fokus mot klubbens tält, som äntligen fått en namnskylt. På framsidan av taket limmades en skylt med texten Lysekils sändareamatörer. Skylten behöver dock härda ordentligt, så klubbens SK6IF-emblem får sättas på plats vid nästa arbetskväll.
Ett försök att smörja klubbens markis blev mindre lyckat. Stegen som användes var för kort, vilket gjorde att man varken nådde hela vägen på utsidan. En längre stege står därför på önskelistan.
På utrustningsfronten har klubben investerat i en kraftig powerbank – ett nödvändigt komplement när reservbatterier inte går att få tag i. Handapparaterna har märkts upp med SK6IF 1 och 2, och två hållare är beställda för att samla utrustningen på en gemensam plats.
Kvällens avslutande timmar ägnades åt att försöka få igång fjärrstyrningsprogrammet för IC7300. Även om datorn nu kan ansluta och sända, återstår problemet med ljudöverföringen. Även att styra radion utifrånoch inte lokalt återstår också. Klubben planerar att ta hjälp av VTK, som redan använder samma program.
Strax före klockan 22 avslutades arbetet, och deltagarna kunde nöjda, om än trötta, bege sig hemåt.
Vi som var aktiva var denna gång OPW, RSE, AHL, AZZ
Tre klubbmedlemmar – OPW, RSE och BYB – samlades i dag vid klubblokalen för att hämta verktyg, antennmätinstrument, antenn X30 och kabel. Färden gick sedan vidare till RU8 Övre, där arbetet med repeatern stod på schemat.
Väl på plats demonterades den gamla kabeln och antennen. En ny antenn monterades på det befintliga rörfästet, och mätningarna visade fina resultat: SWR på 1,4 både på 144 och 434 MHz. OPW:s 8800 används tills vidare, och efter en provkörning mot en motstation konstaterades att allt fungerade utmärkt. Området runt repeatern återställdes, och vädret bidrog till en behaglig arbetsdag – t-shirt och kortbyxor räckte gott.
Samtidigt kom besked från radioreparatören som fortfarande brottas med vår Yaesu-repeater. Han efterfrågar mikrofon och front till en FTM-400 för att kunna gå vidare. Frågan är dock om det inte är dags att ge upp försöken och i stället skicka in repeatern direkt till Yaesu för service.
Det blev en kväll med både nostalgi och ny teknik när måndagens klubbträff gick av stapeln. Redan tidigt samlades medlemmar utanför lokalen – AHL, AZZ, PPF, RSE och RTD hann alla slå sig ner innan även OPW anslöt.
Kvällens höjdpunkt var ett kort men engagerande föredrag av Göran om radions 100-årsjubileum. ”Kort, men mycket intressant”, konstaterade flera av deltagarna.
OPW hade också tagit med sig två rykande färska handapparater, Baofeng K61, som genast väckte intresse. Apparaterna programmerades med både repeater- och direktkanaler, samtidigt som arbetet påbörjades med en särskild monteringsskiva.
Ingen klubbträff är komplett utan fika. RTD hade ordnat nybakat till kaffet och senare stod BYB för kvällens korv – denna gång grillad i airfryern. Strax före klockan tio släcktes lamporna och dörrarna låstes för den här gången.
Det var någon gång i vintras jag tog upp frågan med Björn, VTK – skulle vi inte åka till Friedrichshafen och gå på den stora amatörradiomässan? Jag formulerade mig ungefär så här:
”Jag har hållit på med radio i över 40 år nu, och ändå har jag aldrig varit på den där mässan som alla talar om. Är det inte dags att vi åker dit?”
Jo, det tyckte Björn med – självklart skulle vi göra det!
Vi kom snabbt överens om att våra fruar också skulle följa med. Min fru är ju en hobbyreseledare av rang och har en verklig talang för att få ihop bra resor – även denna gång visade hon vad hon gick för. Men allt blev inte riktigt som vi hade tänkt…
– Resan börjar (på riktigt tidigt)
Vi startade tidigt, väldigt tidigt. Redan klockan 02.00 gick reväljen i Lysekil. Klockan 03.00 rullade vi söderut mot Landvetter. Väl framme mötte vi upp Björn och hans fru Bettan.
Men där började problemen. Jag har aldrig sett en så lång kö till säkerhetskontrollen. Den slingrade sig från bortre väggen i incheckningshallen, förbi trappan upp till kontrollen och vidare i sicksack innan man kom fram. Allt flöt ändå på oväntat smidigt och vi kom till vårt plan i tid.
Då kom nästa hinder. Transportbandet för bagaget var trasigt. Tydligen har Landvetter bara ett sådant, eftersom flygplatsen är så ”liten”. Resultatet blev en försening på nästan exakt en timme.
Vi missade anslutningen i Köpenhamn. Hade SAS hållit kvar planet i fem–tio minuter hade vi hunnit, men nu fick vi istället sitta och vänta på ett ombokat plan som skulle gå först klockan 16.30. Det gjorde att vi även missade vår bokade buss från Zürich flygplats till Friedrichshafen.
– Vägar och färjor
Vi fick istället köpa tågbiljetter till staden Romanshorn och därifrån ta färjan över Bodensjön. Det blev inte billigt, och inte heller problemfritt.
Schweiziska tåg går ju i regel på minuten – men inte denna gång. Vid en station gick det inte att öppna dörrarna, så vi blev stående i 15 minuter. Det gjorde att vi missade vår färja – den sista för dagen.
Två tågbyten senare, med hjälp av en väldigt trevlig konduktörska, lyckades vi ändå ta oss till Friedrichafen. Klockan var halv elva på kvällen när vi till sist promenerade från stationen till våra boenden. Det tog cirka 20 minuter och det var en fröjd att få komma i säng.
Fredag morgon. Efter frukost gick vi till stationen för att hämta vår hyrbil – egentligen något vi skulle gjort redan dagen innan. Vi hämtade upp VTK och for mot mässan.
Och ja – mässan var stor.
En hel hall var fylld med företagsutställare och olika föreningar. I ett hörn hade det passat med en loppis från Eskilstuna. Där fanns även två stora hallar med loppmarknader, blandat med några företagsstånd. Priserna var ganska höga, och det var få fynd att göra.
Vid några tillfällen träffade vi på Manuel från Limmared – det blev trevliga samtal.
Första dagen hann vi igenom ungefär en och en halv mässhall innan vi blev upphämtade av våra fruar. Vi bodde på två olika ställen, men möttes senare på kvällen nere i hamnen för en gemensam middag. Väldigt trevligt och mysigt!
oneplus_65535
– Lördagen
Ny dag, nya intryck. På lördagen var vi på mässan från cirka klockan tio till tre. Vi hann med det vi inte såg dagen innan och tog ett varv till på det mest intressanta, särskilt företagshallen.
Vid tretiden blev vi återigen upphämtade av fruarna, och på kvällen blev det en avkopplande stund hemma hos Björn och Bettan med öl och prat. Lagom på alla sätt.
– Söndag: Utflykt och hemresa
Söndag – vår sista dag. Inget mässbesök, istället tog vi en utflykt till Lindau – en mycket mysig stad. Eftersom det var söndag och det mesta var stängt var det inte mycket folk ute, vilket gjorde det lätt att promenera.
Det var varmt – som det varit under hela vår vistelse – hela 32 grader.
Efter Lindau var vi redan utcheckade från boendet. Vi åkte till busstationen medan min fru lämnade tillbaka hyrbilen. Bussen till Zürich avgick i rätt tid, med färjeöverfart till Konstanz och därefter fortsatte bussen till flygplatsen.
På Zürich flygplats gick allt smidigt. Flyget till Köpenhamn avgick i tid, och jag tror de flesta av oss somnade till lite under flygningen.
oneplus_0
– Hemåt
I Köpenhamn var det bara ett kort byte – planet var visserligen en kvart försenat eftersom de väntade in en passagerare – men det flöt på bra.
Till slut landade vi på Landvetter. Vi tog farväl av varandra, hoppade in i våra bilar och körde hem – Lysekil för oss, Trollhättan för Björn.
Klockan var halv tre på natten när vi tog av oss skorna i hallen. Ganska snabbt därefter låg vi i sängen – helgen var över.
Epilog – Tankar i efterhand
Sammanfattningsvis: mässan var dyr, och några egentliga fynd gjorde vi inte. Vi träffade flertalet människor som pratade svenska med oss, inte alltid bra men vi försod dem. De flesta hade jobbat och levt i sverige. Men Tyskland är alltid trevligt – även denna gång. Friedrichshafen är en fin stad, människorna var vänliga, maten och drycken god.
Om vi åker dit igen? Tja, kanske. Visst kan man tänka sig att åka dit för att fördriva några dagar, men knappast för att göra några större inköp – inte till de priserna.
